Det är otroligt roligt. Nästan alltid. Framförallt mellan bråken. Med tre barn innebär det dock mer bråk än det är med två barn. Betydligt fler än med ett barn. Men där i lugnet någonstans så är det väldigt roligt. Med tre barn förändras också synen på ”lugn”. För mig är det lugnt när bara ett barn pratar öronen av mig (för de har alla ärvt min platgladhet). Eller när bara ett barn behöver mig på något sätt (läxläsning, blöjbyte, berätta om sin dag etc etc.)
Det är dock inte särskilt enkelt med tre barn när man ska åka från något roligt. Idag var vi till min syster och barnen hade kul med sina tålmodiga äldre kusiner. Men det blev dags att åka. Mikael tyckte inte påklädning var det roligaste han vet, så han protesterade lite. Charlie ”skulle bara” spela färdigt innan han kunde klä på sig. Joakim skulle inte hem alls. Så där står man i hallen. Försöker tvinga på Joakim jackan, samtidigt som man försöker förhindra Mikael att riva ut alla skor som finns i skostället och Charlie tjatar om att få sin mössa. Där och då kan man ibland fundera på ”Vad tusan gav jag mig in på?”.
Men ut kom vi. I bilen när två av tre somnat (otippat var det Mikael som höll sig vaken) finner man dock lugnet igen och tänker ”Vi överlevde det här med!”. Det gjorde vi också. Vi kom hem.
Vi valde dock att stanna till på Ica vid oss för att köpa godis. Började med att väcka Charlie, som piggnade till direkt han hörde ordet godis. Väckte Joakim som blev helt förstörd. Den ungen kan man inte väcka. Alls. Han skrek halva vägen till affären från bilen. Tappade en stövel som han vägrade ha på sig, men också vägrade vara utan. Tillslut kom vi till affären. Då skulle han inget ha och han skulle inte gå. Tillslut valde han tre kinderägg och en dricka… En pärs helt enkelt. Men lugnet i bilen hade gjort att jag hade mer tålamod att hantera det. Jimmie har en tröttdag så han fick hantera de ungar man inte behöver lika mycket tålamod med ;)
Det är inte lätt med tre barn. Det är det aldrig. Men man lär sig att leva med det. Fördelen med tre barn är att man blir lättad om man ”bara” har två barn med sig till affären. Men det är mycket nu. Charlie som är i sexårsåldern. Det händer mycket för honom. Han gick från förskolan till förskoleklass. Det är en stor omställning och det sker mycket i hans huvud. Joakim som är tre. Det säger egentligen allt. Han skriker rätt ut när man ska klä på honom. Han springer sin väg. Vägrar hålla handen. Otroligt stark vilja. Sen Mikael. Som är hela ett år gammal men han vilja som om han vore tre. Som ska göra allt han inte får. Som förstår ordet nej och ajaj, men som inte förstår varför mitt nej är viktigare än hans ja. Det finns egentligen få ställen man vill ta med dem till. Typ Öppna förskolan, leklandet och fastspända i en vagn (de två mindre iaf) till affären.
Det absolut mest intressanta är att det är enklare att vara ensam med alla tre barnen än det är att vara två vuxna med alla barnen. För när jag är ensam med dem har de all min uppmärksamhet. Jag pratar inte med någon annan. Men det är inte alltid man kan vara ensam heller för den delen.
Jag älskar mina tre barn, älskar att vara mamma och ångrar inget. Men jag ska inte sticka under stolen med att det är jobbigt ibland. Det är inte helt enkelt alla gånger. Men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Om sju år kommer jag nog sakna allt det här ståhejet.
