När jag tänker på äkta kärlek tänker jag på Joost Lakmaker. Ni kanske inte vet vem han är, och det är i så fall er sorg skulle jag vilja säga. Han är en av överlevarna från förintelsen. Han var med oss till Polen när vi var dit med universitetet.
När han blev tillfångatagen hade han en flickvän. Han var fängslad i två år innan han lyckades rymma. Han tar sig till sin flickvän, som blivit felaktigt informerad dagen innan att Joost dött. Sen lever de lyckliga i alla sina dagar. Det är ju helt otroligt. I två år är det antagligen enbart tanken på henne som håller honom vid liv. Och i två år väntar hon på honom. För att de sen lever lyckliga i alla sina dagar. Eller ja, till hon blir sjuk.
Det är äkta kärlek.
