Vi hade en diskussion igår, jag och maken. Han berättade nämligen att Nyhetsmorgon i TV4 hade blivit utsedd till ”årets förvillare” för att de blandar nyhetsinslag med inslag om metoder som inte är grundade på vetenskap. Han menade på att denna utnämning var bra, för att en av Sveriges största TV-kanaler har ett ”ansvar”. Jag valde att inte riktigt köpa det resonemanget. Jag gör sällan det. Köper något som någon annan säger att man ska tycka. Det är det som är lite spännande med mig och maken ändå.
Han menade på att allt i Nyhetsmorgon bör vila på en vetenskaplig grund. Eller ja, mycket skulle det i alla fall. Det var t. ex ganska okej att de bjöd in medium och liknande. De är ju inte ”farliga”. Däremot var det väldigt fel att ha t. ex örtspecialister eller liknande. Alltså, jag köper att man tycker att det är fel att någon som säger att man blir av med åkommor genom att knacka på ett visst sätt på benen ska vara med på nyhetsmorgon utan att bli ifrågasatt. Jag kan förstå det. Men ändå inte. Just det här med knackandet handlade dessutom om att övervinna t. ex social fobi samt andra fobier. Det handlade inte om cancer.
Jag har svårt att se den här omyndighetsförklaringen av folk. Bara för att någon sitter och säger något på nyhetsmorgon innebär det inte att alla tror på det. De flesta människor är fullt kapabla att ifrågasätta. Är de inte de kommer det inte spela någon roll. De kommer hitta den här ”tvivelaktiga” informationen ändå. Jag menar, blir man inbjuden till Nyhetsmorgon bör man ha en hemsida eller något som borde kunna googlas fram snabbt.
Anledningen till att jag ifrågasatte detta var enkelt. Jag ogillar censur. Det är något av det värsta som finns. Lär ut källkritik istället. Så jävla svårt är det inte. Visst kan vi begära att i TV ska det bara sändas saker som är ”sant”. Men om man hela tiden matas med färdigkollade källor, varför ska man då alls lära sig att vara källkritisk? Och hur ska man då veta att Storkens nyheter är bullshit och att kollodialt silver inte är lösningen på alla problem?
Anledningen till att det här blev en hyffsat stor diskussion, för det blev det, är för att jag och maken är extremt olika. Han behöver vetenskap. Källor. Flera källor. Tillförlitliga källor. Bombsäkra källor. Jag behöver tro. Hopp. Kärlek. Jag behöver också källor. Men mina källor måste inte vara vetenskapliga rapporter. Jag kan till och med gå emot vetenskapliga rapporter. Jag köper t. ex inte att aspartam ska vara ofarligt. Ett nervgift brukar sällan vara det. Det spelar ingen roll hur många vetenskapliga rapporter som säger att aspartam är ofarligt i små mängder. Jag kommer själv välja bort det när det går och jag vägrar att ge det till barnen. För jag litar inte på vetenskapen. För vetenskapen är i ständig förändring.
Min make väljer att nu lita på det vetenskapen säger. Säger vetenskapen att den tidigare haft fel litar han på de nya källorna. Så länge det är bra källor. Jag kan förstå det. Jag förstår att det är så de flesta gör. Men det är ett väldigt svartvitt sätt att se världen. Jag tror också på vetenskapen. Men jag tror inte på allt vetenskapen säger. Jag är ständigt medveten om att vetenskapen kan ha fel. Jag ser gråskalor. Men i mångt och mycket så tror jag på allt vetenskapen säger. Men jag har inte gjort det till min religion.
Jag tror det finns luckor. Jag väljer att fylla i luckorna. Jag är troende kristen och har alltid varit. Innan någon föreslår att jag är hjärntvättad vill jag påpeka att jag kommer från en familj där vi inte bad bordsbön, vi gick inte i kyrkan och de enda gångerna vi pratade religion var när någon frågade något. Så nej, jag är inte hjärntvättad. Jag tar mina egna barn till kyrkan oftare än min mamma tog mig till kyrkan (och nej, jag hjärntvättar inte mina barn heller för den delen, men det är en annan diskussion). Men ja, jag är troende. Direkt får jag frågan: ”Jaha, tror du inte på big bang då eller?”. Alltså. Ge er. Jag vill väl för fan ha vettigare frågor än så! Hur jävla svårt är det att fråga: ”Hur ser du på det här med big bang?”. Självklart tror jag som de flesta andra att big bang skapade universum. Men svara mig, hur kommer det sig att jorden hamnade PRECIS rätt för att vara lämpligt för liv? Jag förstår att ni som tror på vetenskapen säger att det är en lycklig slump. Det är lugnt. Jag väljer dock att tro att det var Gud som såg till det. Det betyder inte att jag tror mindre på vetenskapen än dig. Det enda det betyder är att jag fyllde i en lucka på ett annat sätt än dig. Och det måste vara okej.
Jag är också underlig på det sättet och tror på astrologi, medium, tarotkort och till viss del även att stenar kan ha lugnande effekt etc. Jag förstår att detta sticker i folks ögon. Men det måste vara okej. Jag respekterar er som inte tror. Jag respekterar er som, precis som min make, väljer att bara tro på det som kan bevisas. Det är okej. Det som inte är okej är att JAG respekterar er mer än vad många av er respekterar mig. Jag ber er aldrig förklara er. Jag idiotförklarar er aldrig. Jag skriver inga spydiga tweets eller statusar på Facebook om hur dumma i huvudet ni är. Är det så illa att be om samma sak tillbaka? Fråga mig gärna. Men inte frågor som: ”Hur kan du tro på Gud?” eller ”Så du tror Gud skapade världen på sex dagar och vilade den sjunde?”. Fråga mig istället frågor som inte är färgade av ert eget förakt mot troende. Frågor som inte innebär att jag måste försvara mig. Allt jag ber om är respekt.
För att komma tillbaka till diskussionen. Vi avslutade den aldrig. Det är en av de få sakerna vi inte kan enas om. Vi har ju tur och röstar på samma parti (även om vi i vissa frågor ändå är sjukt oense). Vi har hyffsat liknande uppfattning om barnuppfostran (och tycker vi olika så vinner jag ändå alltid). Men det här med att tro på saker som inte är vetenskapligt belagda fakta, det förstår han bara inte. Han förstår heller inte riktigt att det enda jag begär är att han kan vara lite öppen i tanken. Han behöver inte säga: ”Medium funkar självklart”. Det räcker med: ”Jag förstår att vissa väljer att tro på att medium funkar”. Han är inte riktigt där ännu.
Den enda sak vi kan diskutera lika häftigt är huruvida vi borde legalisera marijuana. Jag är emot. Han är för, för han har läst någon vetenskaplig artikel om att det funkar bra i andra länder. Ni ser, alla våra problem har med vetenskapen att göra ;) Förlåt för ett långt inlägg om egentligen ingenting. Men jag är faktiskt lite trött på att höra: ”Men hur kan du tro på …” som att andra redan bestämt att jag har fel.
