Om 20 veckor ska vår familj utökas med ännu en familjemedlem. Ja, en till bebis såklart. Detta resulterar i foglossning. Mitt första tecken på graviditet var just foglossning. Sedan v.12 har jag varit sjukskriven. Just nu vill jag bara ge upp. Funderar över vad tusan jag gett mig in i. Jag har ont när jag somnar, ont när jag vaknar och hela tiden däremellan. Det är tjugo veckor kvar. Som bara kommer bli värre.
Det är verkligen skitjobbigt. Att inte kunna vara den mamma jag borde kunna vara. Att inte orka sitta och spela spel med Charlie för jag måste ligga ned. Att inte orka springa efter Joakim. Jag vet att det bara är en kort period. Att det går över. Men den här perioden i barnens liv kommer aldrig mer tillbaka.
Men för att sprida lite positivitet. Joakim utvecklas som han ska. Han äter själv på förskolan, och det är sällan han behöver byta kläder efter. Det tycker jag är ganska duktigt. Tydligen sitter han med både kniv och gaffel och har till och med imponerat på kocken. Han gör alla rörelser till låtarna de sjunger. Han får igång de andra barnen i sin grupp också. Han säger fortfarande inte pappa så ofta, men istället säger han ”Mimmie”, vilket betyder Jimmie. Inte lätt att vara barn i den nya kärnfamiljen. Charlie är lite likadan. Ibland när han berättar något han gör hos sin pappa så säger han både pappa och hans namn.
Annars är Joakim fortfarande inne i att prata bebisspråk, men språket kommer ju någon gång det med :) Han kan peka ut var magen är och han härmar melodier. Hör han musik så dansar han. Extra sött när han dansar sittandes ;)
