Jag är så otroligt trött på frågor om hur det går och hur det är. För jag biter ihop och svarar: jodå, det går. Ska jag svara sanningen? Att jag bara en timme tidigare bröt ihop av någon skitsak? Att jag är så otroligt spänd att jag börjar gråta av att min make skojar om något? Att jag gråter minst en gång om dagen? Vem vill lyssna på det?
Att ha ett spädbarn handlar till stor del om att överleva, inte att leva. Leva gör man sen. När man lärt känna individen. Att ha ett spädbarn och två storasyskon handlat än mer om att överleva. För hur ska man klara situationen där lilla sover, mellan försöker sova och stora skriker då han inte fått spela DS då han slog mig på förskolan? Jag drömmer om att vara en nära förälder som lyssnar på mina barn och deras behov. Men i just det fallet så är det svårt. Om jag upprepar mantrat: jag förstår att du vill spela men det blir inget därför att… Så fortsätter han skrika. Summan blir två trötta barn som är vakna och ett barn som skriker.
Mitt liv just nu handlar om att lära mig. Lära mig att hantera storas trots. Mellans trots. Samtidigt som jag ska lära mig vad lilla gillar och inte gillar. Nej det är inte lätt. Men det måste göras. Jag kan inte ta en paus. Även om Jimmie och jag hjälps åt mycket så finns det dåligt med lugna stunder.
Så ja. Jag bryter ihop och går sönder. För att sopa ihop bitarna och fortsätta. Det är så livet ser ut nu. Och innan någon frågar, ja jag har en psykologkontakt :) romantiken har dock helt tagit semester. Jimmie och jag gör just nu vad vi båda gillar bäst. Han sitter framför datorn och jag mobilbloggar i badkaret. Det är ett par jobbiga månader innan det blir bra igen. Imorgon ska jag än en gång klistra på ansiktet och ta mig i kragen. Då ska vi till leklandet så mellan och stora får leka av sig.
