Det känns som jag står på samma plats och stampar och runt om mig så utvecklas alla. Charlie har gjort två dagar på fritids. Min lilla kille. Enligt facebook så bar jag tydligen honom till Ica i bärsjal för sex år sedan. Och nu är han gammal nog att börja fritids. Nästa vecka börjar han skolan. På riktigt. Det är otroligt.
Mikael förflyttar sig på golvet. Kanske inte dit han vill, men han ligger inte still. Ska man jämföra så är han snabbare än Charlie var i den åldern (eftersom Charlie inte hade ro nog att ligga på golvet…) men långsammare än Joakim (vid den här åldern kröp Joakim. Vid sex månader reste han sig mot möbler). Charlie som bebis ville massa saker men ville inte jobba för det. Alla som har barn vet att barnen måste jobba. De måste bli frustrerade för att ta sig framåt. För att lära sig åla, krypa, hoppa på rumpan eller hur de nu väljer att ta sig fram. De måste försöka resa sig, misslyckas och ramla. Så är det bara. Charlie ville inte arbeta på det sättet. Det var krävande. Man kunde inte lägga honom på golvet och laga mat. Det kunde man med Joakim (även om han kröp efter…) och det kan man med Mikael.
Joakim är väl som han brukar. Han pratar mer och mer, nu förstår vi lite mer också. Han sätter ihop tre ords meningar och han kan säga ifrån. Det är inte lätt för utomstående att förstå, men vi förstår ju. Jag hör på honom om han förstår eller om han bara upprepar vad vi sagt. För när han inte förstår upprepar han vad vi säger. Han är också väldigt bestämd. Säger han att han är mätt så är han det. Ska han inte gå så sätter han sig ned. Ska han inte hålla handen så ska han inte det. Jag minns inte alls det här med Charlie. Det VAR säkert så, men jag har glömt det. Men samtidigt tror jag Charlie sparade mycket av sin bestämdhet till tre års ålder.
Charlie blir större och klokare i varje andetag han tar. Han slits mellan att vara liten och vara stor. Det är himla jobbigt för oss alla. Det är jobbigt för mig att hänga med. Att bestämma vad han får göra. Det är t. ex självklart att han får vara ute och leka på gården. Mindre självklart att han får gå till andra gården och leka. Han har vid ett tillfälle fått gå till närbutiken och pantat med kompisar. Då stod jag på balkongen och höll utkik hela tiden, och han fick bara gå får att jag kände mammorna till bägge barnen. Det är jobbigt att i varje ny situation ta ett beslut. Vad får han göra? När jag inte vet gränserna, hur ska han veta dem? Vad som är logiskt för honom är ju inte säkert logiskt för mig och tvärtom. Tidigare har det varit så enkelt. Nu är det så svårt. För oss alla. Tiderna har dessutom förändrats så man kan ju inte tänka: ”Vad fick jag göra som sexåring?”.
Varje ålder har sin charm. Och jag får njuta av tre olika åldrar nu! Charlie som frågar, läser, funderar och ibland är ”liten” och vill gosa. Joakim som vill upptäcka och busa. Samtidigt som han ofta kommer och lägger sig i vår säng på morgonen och gosar. Kryper upp bredvid i soffan och somnar ibland. Mikael som vill vara nära ibland och ensam ibland. Som bara somnar om han ligger klistrad bredvid någon av oss. När han somnar på kvällen kan han bara fortsätta sova om vi lägger en kudde under bäddmadrassen så det känns som någon ligger bredvid.
Jag är lyckligt lottad, men det känns som livet flyger fram! Är jag redo för en första skolavslutning nästa sommar? Jag vet inte. Jag känner mig inte en dag äldre än för sex år sedan, men Charlie bevisar att jag är det.
