Det här med sömn är otroligt svårt att få till bra för barnen. Det är alltid minst ett barn som krånglar. Just nu är det Charlie. Tror han har för mycket att tänka på för att helt och hållet slappna av när han ska sova. Det är bara en månad kvar, sen slutar han förskolan för att ha sommarlov innan han börjar förskoleklass. Det är ju STORT. Det är en av de största förändringarna han varit med om.
Men det är svårt att tänka på det när han kommer upp och klagar över att ett gosedjur saknas. Ett gosedjur som vi senast sett runt nyår. Det är fem månader sedan. Jag misstänker att det vid någon rensning i rummet åkt ut helt enkelt. Det är jobbigt när man ser hur trött han är och inte kan slappna av nog att somna. Man vill hjälpa honom, men jag vet inte hur.
Idag kom han ”bara” upp två gånger. Och han skrek inte en enda gång. Det är en vinst. Jag är nöjd med det. För jag förstår att det kryper i kroppen på honom. Att det är jobbigt för honom. Han funderar på hur det ska gå i skolan. Kanske tänker han på pedagogerna på förskolan han kommer sakna.
Så jag förstår att det är jobbigt. Jag skulle inte vilja vara i hans skor alls, så jag gör mitt bästa för att hjälpa honom igenom detta. Men det frestar på. Ibland sliter jag bara mitt hår och undrar ”VARFÖR ÄR DET SÅHÄR!” innan jag kommer på. Innan jag inser att för honom är det skitjobbigt och lär vara det ett bra tag. Men ingen är perfekt, allra minst jag. Speciellt eftersom det tagit mig tre veckor att inse det här. Det är inte lätt att vara förälder, men det är nog betydligt svårare att vara barn.
Två år gammal med kladdkaka och stora skor <3
