Jag stöter hela tiden på åsikter om ”egentid”. En del vill nästan få personer att skämmas för att de önskar egentid. För tydligen är det så att dessa personer som aldrig vill vara en sekund utan sina barn är normen och alla vi andra är det ”onormala”. Jag köper det inte.
I vår familj finns det olika typer av egentid:
Det finns för det första tre barn som ska ha egentid med sina föräldrar fast en och en. Exempel: jag och Charlie går ensamma och handlar. Joakim och jag går ut och leker själva. Mikael och Jimmie är hemma själva medan jag och de stora gör något annat. En vuxen som kan lägga 100% fokus på ETT barn. Det behöver alla barn oavsett om föräldrarna bor ihop eller inte. Men det är kanske snäppet viktigare för Charlie då han spenderar halva sin tid ifrån mig. Jag har också märkt att Charlie mår bra av att få egentid med Jimmie, så det är inte bara med föräldrar utan med vuxna i ens liv man behöver egentid (på samma sätt behöver ju Charlie egentid med sin bonusmamma också).
Sen finns det den egentiden som jag och Jimmie behöver helt bortkopplade från alla i familjen. Exempelvis när jag går över till grannarna eller när Jimmie går på bio med sin klasskamrat. Med jämna mellanrum måste man får känna att man är något utanför att vara familjefar eller familjemamma. Det ÄR viktigt. Och att kalla detta nytt påfund är ju att spotta på alla mammor som åkt och handlat själva eller pappor som envisats med att tvätta bilen ;) SÅ kul är det inte att handla, det är kul att vara ensam.
Tillsist finns det en tredje egentid. Den som fått stå tillbaka här hemma. Det är ”partiden”. Den där vi vuxna skaffar barnvakt för vår skull (det har inte skett på 1½ år ;) ) och gör något vi tycker om.
Jag skäms inte för att jag anser att den här egentiden behövs. För den gör det och det gör att vår familj fungerar. Vi gör mycket som familj också, det mesta egentligen. Men att helt slopa all egentid skulle nog leda till kollaps på många plan. Grattis till er som klarar er utan den, men mena inte på att vi som behöver den har ”fel”. För det har vi inte. För alla är olika.
