I torsdags träffade jag en mamma på öppna förskolan som berättade om hennes upplevelser när hon födde sitt barn för tidigt. Just då kände jag mig otroligt lyckligt lottad. När hon berättar om hur hon fick hålla barnet en kort stund innan de skulle ta prover och liknande. Att bli lämnad, nyförlöst utan sitt barn i några timmar. Att bo på neonatalen och inte veta vad de ”får” och inte får göra med sitt barn. Att nästan behöver be om lov att få ta upp sitt barn. Att bara få sitta bredvid och titta på.
När mina barn fötts har jag fått dem direkt. Det har uppmuntras att jag ska hålla dem. Förutom en vägning, mätning och några standardundersökningar, har jag bestämt till 100% själv. Jag har inte behövt be om lov att hålla mitt barn. Mitt barn togs ingenstans längre än till ett skötbord en meter bort för att vägas. Jag har inte behövt spendera en minut på neonatalavdelningen och vi stannade på BB-avdelningen med Joakim en natt för det var vad jag bad om.
Jag har inte tänkt på det innan, men det är verkligen en lyx. Tänk att ett dygn efter första känningen ligga hemma och titta på sin nyfödda bebis och insupa bebisdoften. Tänk att själv få välja om bebis ska sova i säng, vagga, samsova, bebiskorg etc. Att när man känner att man bara måste gosa så är det bara att plocka upp sitt lilla barn. Utan några hinder, utan att behöva be om lov.
Självklart förstår jag att man som förälder är tacksam för att neonatalavdelningen finns när man behöver den, men jag tror också de flesta föräldrarna som hamnar där helst sluppit.
Så inte nog med att jag är lyckligt lottad nog att ha tre fina söner. Jag är lyckligt lottad att haft underbara förlossningar (två av tre i alla fall) och fått göra som jag vill.
