Värmlandsmamman

Fyra år av saknad

För fyra år sedan hittade jag min ena katt Diesel liggandes i ett hörn av lägenheten. Han verkade ha tappat all ork för han låg där i sitt eget urin. Jag ringde direkt till djursjukhuset som sa åt mig att åka in. Jag ringde Charlies pappa som kom och hämtade Charlie och min pappa fick köra mig till djursjukhuset. Det var riktigt hemskt. Jag förstod nog att jag aldrig skulle komma hem igen med katten, det var över. Veterinären kollade lite på honom och förklarade att det antagligen var några organ som lagt av, varför kunde hon inte svara på. Jag fick välja mellan avlivning eller att de skulle lägga in honom och kolla mer saker. Jag valde avlivning. Mest för att det faktiskt var vad veterinären tyckte också.

Det var riktigt hemskt och fortfarande jobbigt att tänka på. Hur jag sitter där med Diesel i knät och bara väntar på att veterinären ska komma med medlen för avlivning.

Jag kan fortfarande ”känna” hur han hoppar upp i sängen. Ni vet på det där speciella sättet bara en katt gör. Jag får ständigt påminna mig om att jag inte har någon katt som hoppar upp i sängen. Jag hade Turbo kvar ett par månader, men han ville inte längre vara här utan kompis. Så vi testade en vecka om han passade hemma hos min mamma, och det gjorde han. Så han har bott där i snart fyra år, adopterad av mina yngre syskon som bägge vill ta med honom när de flyttar hemifrån.

Diesel var en speciell katt på många sätt. Jag fick honom som liten kattunge, då var han max åtta veckor. Kattungar som kommer så tidigt från sin mamma brukar bli lite speciella. Skulle jag göra om det i dag skulle jag hellre ta en katt som är 12 veckor, men jag hade inte mycket till val vid den tiden. Han var väldigt gosig. Av en kompis fick jag en leksaksråtta som var fullmatad med olika ”kattdroger”. Den skulle man kasta så sprang han och hämtade den. Som en hund. Tiden jag var ensam i lägenheten så hade jag alltid Diesel liggande på en sida om mig och Turbo på andra sidan. Jag kunde knappt vända på mig vissa nätter.

Nu har vi inga husdjur alls. Det är tomt, men också en sak mindre att oroa sig för. Helst av allt skulle jag vilja ha en hund, men det får vänta. Vi vill bo större innan dess, även om en hund inte kräver det utrymmet så vill vi slippa bo på varandra. Sen är det väl smart att vänta till någon av oss har en fast punkt i arbetet så vi vet att vi kan lösa biten med promenader. Som det är nu skulle jag ju kunna gå ut med en hund på rasten, men vem vet vad vi bor om ett år? Katt blir det nog inte om vi inte skulle bo i ett hus där man säkert kan släppa ut dem, vilket kanske aldrig händer.

423343_10150622241943565_620148648_n

Diesel och Turbo några veckor innan Diesels död.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats