Någon sa till mig att det är för mycket ”genustrams”. Den personen har stänga ögon och ser inte världen för vad den är känner jag.
När jag var gravid med Joakim frågade ALLA om vi visste vad det var för kön. Inte ”Mår hen bra?”. Efter ultraljudet var inte frågan: ”Såg allt bra ut?” utan ”Såg de könet?”. När barnet sen föds är det tre saker som är viktiga att informera allmänheten om. Vikt, längd och kön. Inte antalet fingrar eller apgarpoängen. SÅ tidigt styrs barnen av kön.
Sen kommer man till kläder. Tydligen ramlar snoppen av om en pojke har en rosa klänning. Det är dock oftast helt okej för en tjej att ha blå kläder.
Ta en titt på spädbarn. En skrikande pojke kommer anklagas för att vara arg. En skrikande flicka är istället ledsen. Redan som några dagar gammal kan en pojke inte vara ledsen. Enligt normen. En flicka ska vara söt och snäll. Helst lugn också. En pojke är tuff och frän. Helt okej om han är allt annat än lugn.
Vi lägger så mycket i något så litet som ett kön. Från dag ett så bemöts barnen olika beroende på kön. Det är ta mig f*n inte okej. Mina barn är individer främst, inte pojkar främst. De ska inte bli sedda för vad de kan eller vad de är, utan för att de finns!
Så nej. Det finns inget ”genustrams”. Jag tänker inte hindra mina barn från saker för att det är ”inte pojkigt”. Jag bekräftar mina barn genom att berätta för dem att jag ser vad de gör. Istället för att bekräfta deras ”coola” utseende bekräftar jag att ”ja, du har satt på dig dina skor” eller ”jag ser att du äter”. Det låter säkert tråkigt, men då visar jag mina barn att jag ser DEM.
