Jag tände en rökelse,
elden fick föreställa början,
när passionen är som störst.
Men en dag slocknar elden,
men glöden finns kvar,
glöden som håller förälskelsen vid liv.
Röken föreställer allt vi upplevt,
som sprids i vinden.
Lukten är glädjen vi har över att få ha upplevt allt ihop.
Men allting har sin ände.
Både förhållande och rökelse.
När rökelsen tar slut,
och röker slutar ryka,
det är när när förälskelsen tar slut,
det är när minnen bara finns,
inte förökar sig…
Går igenom gamla dikter jag skrivit. Jag gjorde det en gång i tiden. Den här skrev jag för en halv evighet sedan känns det som. I ett annat liv. När ens största problem var att dölja rökningen för sina föräldrar. Nu är allt så annorlunda. Och jag är nöjd med att slippa vara den där 15-åringen som försöker förstå livet men inte lyckas. Det är lätt att tro att man har allt uträknat när man är tonåring. Att man vet hur världen fungerar. Man vet faktiskt ALLT vid den åldern. Sen får man långsamt lära sig att man vet inget alls, och det är okej, för det är det ingen som gör. Nej, tonåring vill jag aldrig bli igen.
