Jag tröttnar så himla mycket på alla kommentarer om att ha tre barn av samma kön. Jag har skrivit om det tidigare, men kommentarerna slutar aldrig komma.
Jag älskar mina barn och skulle aldrig byta bort en enda av dem. Men djupt inom mig finns självklart en önskan efter en dotter. Trots att jag är så genusmedveten som jag är så är det lite av en sorg jag har. Inte liknande sorg som över att förlora någon, men en sorg över något man aldrig fått. Jag skulle ljuga om jag inte säger att jag önskar mig en dotter. Jag tror många som har tre av ett kön (eller två!) önskar en av det andra könet också, oavsett vilket kön det är.
Det jag inte tror människor som fäller dessa kommentarer förstår. När någon nämner att jag väl visst vill ha en dotter så är det ungefär som att säga: ”Visst saknar du Marcus?”. Men ingen ställer den frågan, för den vore ohyfsad. Jag säger inte att det är precis likadan sorg, men det är sorg båda delarna.
När du fäller den kommentaren vet du heller inte personen framför dig historia. Du vet inte om de kanske hade det svårt att få barn. Kanske fungerade bara IVF och de fått lagt åtskilliga tusenlappar på att ens få de barn de har. Levt med biverkningarna på alla hormoner kvinnan fått proppa kroppen full med. För att inte tala om den förtvivlan föräldrarna upplevt varenda månad i flera år. En kommentar till en sådan familj om att de inte fått av bägge könen är rent av jätteelakt.
Barn är inget man beställer. Om du bestämmer dig för att en dag skaffa hund kan du välja både ras, färg, hårlag och kön. Men att få barn är inget alls som att köpa ett djur. Du får hoppas att du har möjligheten att bli gravid. För många är barn inget man ”skaffar”, det är något man är lycklig nog att få.
Så snälla, sluta med dessa ”kommentarer” till både mig, och andra familjer där barnen är av ett och samma kön. För i alla fall jag bär på en önskan om en dotter. En önskan jag skäms över. En sorg jag bär med mig varje dag. Inte så att den går ut över det vanliga livet, men tillräcklig för att jag kan känna det där stinget i hjärtat ibland. Och kommentarer spär bara på det.
Med allt detta sagt vill jag ändå påpeka att jag älskar mina tre söner otroligt mycket. Jag har gråtit glädjetårar alla tre gångerna och det har aldrig spelat någon roll vad de har mellan benen. Jag skulle inte byta bort någon av dem mot en dotter, men ja, sorgen finns där. Och det är inte ”bara” att skaffa ett barn till. Min kropp klarar inte hur mycket som helst, jag vill ha tid för alla barnens läxor, fritidsaktiviteter och egentid med varje enskilt barn. Dessutom vill jag ha lite tid till mig själv och jag vill kunna vårda förhållandet med den man som givit mig de två yngsta.
