Det är något jag skrivit om flera gånger, men som alltid finns med mig var jag än går. En dag som denna kommer det än närmre.
När jag var sju år förlorade jag min bror. Av mina syskon stod jag närmst honom och min storasyster. Så en stor del av min trygghet försvann. Det blev ett par jobbiga år som kom efter det. En sjuåring kan inte hantera sorg. Inte sådan sorg. Jag kan fortfarande vara förbannad på att skolan eller ”systemet” inte kunde luska ut det själv. Det är ett stort ansvar att lägga på sörjande föräldrar. Föräldrar som har fullt upp med att planera begravningen för deras son som inte ens fick fylla 15 år. Jag är inte arg på mamma eller pappa för det, jag är arg på ”systemet”. Jag gick i en skola med 100 elever. Det fanns nog nästan ingen anställd på skolan som inte visste vad jag gick igenom. Hur svårt hade det varit att låta skolkuratorn komma och träffa mig? Eller skicka mig till BUP? Men nog om det.
Det tog lång tid innan jag gick vidare. Jag vet inte om jag är vidare ännu. Min största farhåga är att jag ska behöva göra vad både min mormor och min mor fått göra. Nämligen begrava ett barn. Att se en framtid försvinna. Förra veckan när jag och Charlie gick från hans skola cyklade en vän till mina äldre syskon förbi och hälsade. Charlie frågade vem det var och jag svarade att det var en av Marcus bästa vänner. Vi började prata och det gjorde nästan ont när jag tänkte på att mina barn med största sannolikhet haft fler kusiner om Marcus fått leva. För redan som 14-åring pratade han om att gifta sig och skaffa barn.
Om det gör så ont i mig, hur ont måste det inte göra i mamma? I pappa? De som kanske faktiskt minns sina sista ord till Marcus? Jag har bara några få minnen kvar, jag förträngde nog det mesta. Jag minns egentligen väldigt få saker från tiden då Marcus levde, och det mesta jag minns är tillfällen då han inte var med. Jag vet inte om det var mitt sätt att överleva.
Jag kommer alltid leva med det här. Det kommer alltid fattas något. Vid festliga tillfällen kommer jag alltid tänka ”Han skulle varit med”. Det är något som jag helt enkelt får hantera. Vilket jag gör genom att hålla minnet av honom vid liv. Min mormor t. ex klarade inte av att prata om sina söner som gick bort. Jag försökte vid ett tillfälle, men det var för smärtsamt för henne. Jag kan inte göra så. Jag måste prata. Jag älskar att lyssna på mina äldre syskon när de skrattande berättar allt bus de gjorde ihop med Marcus. De tillfällena känns det som han inte alls är död, han är bara bortrest och missar sammankomsten. Och jag får lära känna honom lite mer. För i och med att mina minnen är bristfälliga vet jag otroligt lite om honom.
Men varför kommer jag in på det här då? Jo, för att i dag blev det tre familjer till som får begrava sina barn. Dels gärningsmannens familj och även de två offrens familj. Människor som hade sin framtid framför sig. På ett sätt sörjer jag familjernas sorg mer än jag sörjer de döda. För det är familjen som nu kommer gå i bitar för att sen försöka sopa ihop spillrorna och bli hela. Med den där ständiga sprickan som finns där och hånar en. Men jag kan inte ta in allt som hänt. För det väcker bara alla minnen till liv.
