Värmlandsmamman

Ofrivillig bloggpaus

Den här veckan har blivit något av en ofrivillig bloggpaus. Jag vet att jag inte ska klaga. Man borde väl som förälder aldrig klaga. Man har fått möjligheten att få barn, det är ju det finaste som finns. Men ja, jag klagar på ändå. Trots att jag älskar livet som mamma.

Det har varit en tuff vecka. Charlie står mitt emellan två världar med en fot i varje. Snart har han slutat förskolan, men han har ännu inte börjat skolan. Förskolebarnet är snart en skolelev. Två inskolningstillfällen visar inte alls vad de har att vänta sig. Så Charlie (och vi!) har ju ingen aning om hur det kommer se ut sen. Charlie reagerar på detta, eller ja, jag antar att han reagerar på detta.

Varje dag i princip har det skrikits om något. Det är olika saker hela tiden och trots alla försök att parera så går det inte. Själva epidsoderna blir kortare och kortare, men han verkar också bli van att få som han vill allt för ofta. Jag har försökt med att låta honom bestämma så mycket som bara är möjligt. Men vissa saker kan inte en sexåring bestämma. Jag har försökt förklara att i familjen är vi tre barn och två vuxna, och att vi alla vid olika tillfällen måste anpassa oss efter de andra. Charlie är den som gillar anpassning till andra allra minst.

Jag har inte alla stunder denna vecka varit den förälder jag vill vara. Det har varit hot (”Ville du se på film sen?”), det har varit mutor (”Om du sköter det här så får du det här”) och ren frustration mellan varven. Mutor måste ju ändå anses som okej tänker jag. Eller mutor är fel. Men mer ett: ”Om jag får som jag vill får du som du vill”. Och så är ju ändå större delen av livet. Föreställ dig att du är på en shoppingrunda med en kompis. Kompisen kan tänkas vilja gå in i andra affärer än du, och du följer med, för du kommer vilja gå in i andra affärer än kompisen.

Egentligen tror jag ju inte på hot och straff. Jag tror på konsekvenser. Men man är så himla van med straff. Och det funkar inte på Charlie. Inte konsekvenser heller för den delen. Han kunde inte bry sig mindre faktiskt. Det som behövs är logiska förklaringar. Men hur finner man orken att logiskt förklara konstant hela dagen? Till ett barn som behöver testa konstant hela dagen. Med Charlie har jag märkt att detta sker som mest när man är hela familjen. Som att han behöver allas uppmärksamhet. Det duger inte med en persons uppmärksamhet. Är man ensam med honom har han direkt all uppmärksamhet som går att få. Men med tre barn, mat som ska lagas, lägenhet som ska plockas, disk som ska diskas etc så finns det inte möjlighet att dygnet runt vara ensam med Charlie. Jag hoppas hitta någon sorts måttstock på hur mycket egentid han behöver för att vara nöjd. Är det en timme, två timmar eller räcker en kvart?

Lägg till det här en tvååring som också måste testa hela dagarna. Ni vet den där blicken. Blicken hos ett barn som vet att hen gör något hen inte får, för att se vad reaktionen blir.

Och stackars Mikael får mest hänga med.

Mitt i allt det här sitter en mamma som knappt ens vet vad hon själv tänker längre. Som skulle behöva en helg på ett spa. Eller ja, jag nöjer mig med ett hotellrum med roomservice. Men till dess fortsätter vi framåt. Det kan göra att i vissa perioder blir bloggen lidande. Tiden finns inte riktigt för tillfället. Mycket vakentid går till att stimulera Joakim och Charlie. Resterande tiden vill jag lägga på Mikael. Långt nere på listan hamnar bloggen. Men jag kan inte säga att mitt liv längre handlar om samma, samma hela tiden. I dag t. ex för första gången på evigheter lyckades jag med en lyckad shoppingtur med Charlie! Vi köpte det vi skulle på rekordtid och han tjatade minimalt om andra saker än det vi skulle ha! Men det får nog nästan bli ett eget inlägg ;)

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats