För snart 19 år sedan förlorade jag mig storebror i en olycka. Jag var sju år gammal och var på väg hem från en semester jag och min låtsaspappa åkt på till Danmark. Morgonen efter vaknar jag, går ut i vardagsrummet som är fullt av min familj, mina syskons kompisar och minst en förälder till en av dessa kompisar. De flesta gråter och jag undrar varför. I den där hörnsoffan, som jag har för mig var i färgen ”Oxblod”, fick jag de värsta nyheterna jag någonsin fått. Min storebror hade dött.
Sorgen finns alltid där. Det spelar ingen roll hur många år som går. Häromdagen var jag påväg från Centrum och gick förbi en bil där jag hörde låten ”Forever Young” med Alphaville spelas. Samma låt som spelades på Marcus begravning. Det hade varit en jobbig dag. Humöret var inte på topp. Jag var några hundra meter hemifrån när jag hörde låten och jag ville bara hem så fort som möjligt så jag kunde släppa loss tårarna som brände innanför ögonlocken.
Det är så otroligt konstigt. Han var nästan 15 år när han dog. Jag har i flera år varit äldre än min storebror någonsin fick chansen att bli. Han fick aldrig gifta sig. Han fick aldrig skaffa barn. Han fick aldrig skaffa sig en utbildning. Han fick aldrig rösta. Men här är jag. Hans lillasyster. Jag har både gift mig, skaffat barn och röstat. Det är konstigt bara. Sorgen har blivit saknad och den finns alltid där. Jag kan inte ringa honom. Han kommer inte på några kalas eller dop. Men han borde varit där. Men jag vet att på något plan är han med oss ändå. Jag måste tro på något. Jag måste tro på att vi en dag ses igen.
Det kommer alltid vara en bit som saknas i vår familj. Men samtidigt som det finns dagar då jag börjar gråta av ”Forever Young” så finns det dagar som jag skrattande berättar för Jimmie något som Marcus gjorde. För varje gång vi nämner honom så fortsätter han leva. Charlie vet att någon saknas. Att mamma har en bror i himlen. Han har varit med till graven och han vet att det bara är kroppen som ligger där. Charlie i sin tur försöker också berätta för andra om Marcus. Så lever han vidare än mer.
Men sorgen försvinner aldrig. Den blir bara lättare att hantera. Det kommer alltid finnas dagar då jag bryter ihop av att tänka på honom. Samtidigt så kommer det finnas fler dagar där jag kan tänka tillbaka på de minnen jag har och le. Jag försöker vara positiv, istället för att vara arg över att jag bara fick sju år med honom vara glad över att jag i alla fall fick de sju åren.
