Jag ogillar varannan söndag, för det innebär en vecka utan Charlie. Att ha varannan vecka är väldigt jobbigt, för det är så himla mycket saknad. Samtidigt vill jag inte ha det på något annat vis heller. Charlie älskar och behöver sin pappa. Men det är ändå lätt att tycka synd om sig själv. Men sen slår det mig att stackars Charlie får sakna någon hela tiden. Hos mig så saknar han sin pappa, sin bonusmamma och sin bror. Och alla kompisar han har där. När han är hos sin pappa så saknar han oss och sina kompisar här. Och han är inte den som valt det här. Så egentligen är det inte synd om mig. Inte alls.
Charlie fick bestämma tiden i dag så vi har redan varit till hans pappa och lämnat honom. Så nu är det himla tyst här. På ett dåligt sätt. Ingen Charlie som härjar, Joakim är trött och Mikael håller bara utkik.
