Jag är en människa med en stark vilja. Som vägrar be om hjälp och kan själv. Det är himla bra ibland och det är himla dåligt ibland. Men med tre barn har jag fått lära mig att känna mina begränsningar och be om hjälp när det behövs.
Mina barn är lite som jag. De har en extremt stark vilja, precis som de flesta barn i deras åldrar. De vill vara otroligt självständiga, så länge det inte handlar om tråkiga saker. Charlie häller t. ex gärna upp mjölken själv, men städar ogärna rummet. Samma med Joakim. Joakim har dock svårare att köpa att det finns begränsningar i hur självständig han kan vara.
Trots är otroligt uttröttande. I alla fall för mig. När man för 100:e gången på samma dag sagt: ”Vi sitter ned i soffan” till en tvååring som annars gärna springer i soffan så han kan ramla och slå sig. Att hela tiden behöva fundera på hur man säger ”nej” utan att använda ordet nej. Att hela tiden försöka hitta lösningar och annat att göra istället för det de inte får. Att lyssna på frustrationsskriken från barnen som inte får som de vill. Just då kan man känna sig utmattad. Frustrerad. Det är otroligt lätt att just då känna att barnen gör det med vilje. Just då måste jag hela tiden intala mig: ”Han gör inte detta för att vara taskig”. För det är det viktigaste att komma ihåg.
Barnen känner sig lika utmattade och frustrerade som jag. Joakim kanske tror att jag inte förstår med vilje. Charlie kanske tror att jag säger nej bara för att jäklas. Jag har länge tror att barnen utnyttjar situationer. Att de är som bråkigast när jag är trött för att de lättare ska få som de vill. Jag har lagt så mycket ansvar på barnen. Det har tagit mig lång tid att inse att det är inte de som utnyttjar min trötthet. Det är jag som har mindre tålamod, är mindre pedagogisk eller mindre konsekvent. Just nu handlar mycket om att lära sig av sina misstag. Vad går bra och vad går mindre bra? Vad kan jag lära mig av de tillfällen som går dåligt? Och försöka lyfta mig själv när något går bra. För när vi har en bra vecka är det inte bara barnen som varit duktiga. Självklart har de varit duktiga och tillmötesgående. Men med största sannolikhet har också vi varit duktiga i bemötandet.
Så till alla föräldrar som sitter där med trotsande barn. Först en styrkekram. Ni behöver den. Men kom ihåg att på samma sätt som ni hellre berömmer barn när de gör något bra än att säga till när de gör något dumt, samma förtjänar ni. Fokusera på vad ni gör bra och mindre på vad ni gör dåligt. Beröm er själva och er eventuella partner när det går bra och fokusera på det. Tillslut kommer det gå bra så ofta av ren reflex. Och till sist. Trotsande barn är trygga barn.
