Det finns så himla mycket stress för bebisar att det är inte klokt. De föds in i en värld som inte alls är anpassad för dem. Först spenderar de nio månader i mammas mage där de alltid får näring, perfekt temperatur och vaggas till sömns av mammans rörelser. För att sen födas. Redan där börjar i många fall stressen för dessa stackars bebisar. Varför sover bebis inte själv? Varför vill inte bebis ligga i barnvagn? Varför vill bebis bara äta hela tiden?
Vi valde att så mycket det bara går anpassa vårt liv efter bebis. Mikael ville inte sova själv. Nej, då får han sova med oss. Mikael är inte stormförtjust i barnvagn, då får han vara i sjal eller sele. Mikael får äta när han vill, sova när han vill och gosa när han vill. Han behöver inte ”vänjas” vid något. Han kan inte skämmas bort. Barn kan ENBART skämmas bort med saker som kostar pengar, enligt mig. Mina kramar är gratis.
Nu kommer nästa stress. Maten. Det ska ätas smaksensationer, smakportioner, puré, majskrokar etc etc. Det räcker inte med att det var en stor omställning för bebis att gå från att få näringen genom navelsträngen till att få mjölk eller ersättning genom munnen. Nu ska det ges gröt, potatis, kött etc. Med, i många fall, en himla stress. Stress från BVC och stress från omgivningen.
Jag minns ett besök hos BVC när Joakim var 4,5 eller 5 månader gammal. Hon frågade om han ätit något annat är ersättning och jag kollade på henne som ett frågetecken. Vaddå, han var ju inte sex månader ännu. För med Charlie stressades det fram. Han var inte ens fyra månader när jag ansåg att han behövde potatis och gröt. Jag ville inte göra det misstaget igen. Så därför ville jag vänta. Joakim var nog iaf fem månader innan han åt något annat än ersättning. Och med honom har det funkat bra.
Jag minns när Charlie var tio eller elva månader och vi var på kalas. Han åt sina älskade majskrokar. Personer runt honom kan fortfarande minnas hur intensivt han åt dessa krokar. Han fick in hela i munnen på nolltid. Han var nöjd så. Ändå kom tjatet: ”Ska han inte ha lite tårta?”, ”Ska han aldrig få äta tårta eller?” osv. Han var inte ens ett år gammal. Om man räknar på att han kanske lever 90 år så var det himla bråttom att han under dessa första 1 komma något procenten av sitt liv fick äta sötsaker.
Nu vet jag bättre. Det är bullar till kaffet, chips till fredagsmyset och godis på lördagar! Ungarna äter socker oftare än de äter fisk! Så nej, det är inte särskilt bråttom. Framförallt när godis är den där stora mutan. Som alla använder sig av. ”Klä på dig nu Charlie så får du en glass när vi kommer fram”. Jag gör det ju. Mutar mina barn med socker.
Så nej, som förstagångsmamma behöver du inte stressa med sötsaker. Gör sockerfria kakor. Glass på färsk frukt. Ge ungen en banan. När du kommer till mitt stadie finns ingen återvändo. Min farmor har berättat att hon gav aldrig min låtsaspappa godis. Det var dåligt med tjat från hans sida, för han visste ju inget. Sen fick han en liten godisask av en kompis. Det var kört. Nu visste han att det var gott! Jag säger inte att man ska undvika allt socker i en evighet. Men kanske hade jag gjort saker annorlunda om jag vetat. Framförallt när jag själv har en himla dålig relation till sötsaker!
Så släpp stressen! Food before one, just for fun. Så heter det. Följ ditt barn. Är hen intresserad, ge hen en liten bit potatis. Men stressa inte för din egen eller samhällets skull. Det blir sällan bra då.
